pusselfia

När man tror att det är på väg upp så säger der bara PANG. Jaha nu är jag där igen. Är det nåt jag verkligen mår dåligt över så är det när mina barn tjafsar. Den ena e snart 9 och den andra snart 16. Det värsta av allt att den ena inte kan vara tyst när man ber om det. Eller båda har svårt att vara tysta men den ena mer.....Till slut så exploderar jag. Det kokar bara över. Och jag är inte speciellt stolt över det. Just nu känner jag bara att det inte är Maken som ska åka till Brasilien. Det är jag som behöver få andrum. Förr hade jag varit nöjd med en weekend, men den är uppe i minst en vecka. Inte andrum för att festa eller så.....bara få koppla av. Ut och röra på mig. Läsa en, två böcker. Äta gott och nyttigt. Att få SLIPPA TJATA på alla mina nära och kära. Jag har upptäckt att jag inte orkar prata. Kan det vara därför jag börjat sluta mig i mig själv??? Det känns som om det är det enda som kommer ur min mun. I helgen och igår hade jag jättefina samtal med min lilla tjej. Men det händer inte ofta. Dels för att hon sällan e hemma och dels för att hon tycker att det är jobbigt att prata överhuvud taget. När jag kom hem från jobbet idag så ställde jag 5-7 frågor om skolan och kompisar. Då sa hon att "en fråga till får du en smäll på tjäften, det e jobbigt". Ja hon la väl ribban precis där.

När fasen ska man få känna possitivitet???? Ska det vara så väldans svårt att behålla den lilla glädjen när den väl kommer fram?? Usch, gnäll gnäll gnäll.
Nu lovar jag att inte blogga med förräns jag har ROLIGA saker att skriva om.

Bläpotta